Presentation av bokens uppläggning (4)

Deras antaganden är mer fadda och innehållslösa än den mest intetsägande pastorsadjunkten i en fars i tre akter, och för oss att vilja trösta honom på samma sätt som pastorsadjunkten i Bab-balladerna: "Ditt medvetande är inte så blankt som Hopley Porters". Så vi kan i sanning säga till den klenaste pastor: "Ditt medvetande är inte så blankt som den indignerade lekmannens eller medelsvenssons eller mannens på gatan, eller någon av dina kritiker i kvällspressen; för de har inte ens den mest skugglika föreställning om vad de själva vill, mycket mindre om vad du skulle kunna ge dem."  

De kommer plötsligt att vända sej om och smäda Kyrkan för att inte ha förhindrat världskriget, som de själva inte ens ville förhindra; och som ingen någonsin hade påstått sej kunna förhindra, förutom några som tillhörde de progressiva och kosmopolitiska skeptikernas skola, som är Kyrkans huvudfiender. Det var den antiklerikala och agnostiska världen som alltid profeterade om den universella fredens ankomst; det är denna värld som var, eller borde ha varit, förlägen eller förvirrad av det universella krigets ankomst. Vad gäller den allmänna synpunkten att Kyrkan misskrediterades genom världskriget, skulle de lika väl kunna säga att Noas ark misskrediterades av den stora floden. När världen fallerar, bevisar det snarast att Kyrkan har rätt. Kyrkan rättfärdigas, inte av att hennes barn inte syndar, utan av att de gör det. 

Men detta utmärker deras sinnesstämning beträffande hela den religiösa traditionen: de är i ett tillstånd av reaktion mot den. Det står väl till med gossen när han lever på sin fars ägor, och det står väl till med honom när han är tillräckligt långt borta från dem för att kunna se sej tillbaka och se dem som en helhet. Men dessa människor har hamnat i ett mellantillstånd, de har ramlat ner i en korsande dalgång från vilken de varken kan se höjderna ovanför dem eller höjderna bakom dem. De kan inte ta sej ut ur de kristna kontroversernas halvskugga. De kan inte vara kristna och de kan inte låta bli att vara anti-kristna. Hela atmosfären är reaktionens atmosfär: tjurighet, perversitet, småaktig kritik. De lever fortfarande i trons skugga och har förlorat trons ljus.  

Presentation av bokens uppläggning (3)

Denna boks poäng är med andra ord att näst efter att befinna sej riktigt innanför kristenheten är det bästa att befinna sej riktigt utanför den. Och en särskild poäng är att kristendomens populära kritiker inte är riktigt utanför den. De befinner sej på en tvivelaktig grund, i varje bemärkelse av uttrycket. De är tvivelaktiga i själva sina tvivel. Deras kritik har antagit en besynnerlig ton; som hos ett slumpartat och analfabetiskt häcklande. Därför gör de nutida antiklerikal jargong till ett slags småprat De kommer att klaga över kyrkoherdar som klär sej som kyrkoherdar; som om vi bleve friare ifall alla poliser som skuggade eller häktade oss vore civilklädda detektiver. Eller också kommer de att klaga över att en predikan inte kan avbrytas, och kalla predikstolen för fegisens borg; fast de inte kallar redaktörens kontor för fegisens borg. Det vore orättvist mot både journalister och präster att säga så, men det vore mycket sannare beträffande journalister. Prästmannen uppenbarar sej i kött och blod och skulle lätt kunna få en spark i ändan när han kom ut ur kyrkan; journalisten döljer ofta t o m sitt namn så att ingen kan sparka honom där bak. De skriver vilda och meningslösa artiklar och  brev i pressen om varför kyrkorna är tomma, utan att ens gå i kyrkan för att se om de är tomma, eller vilka av dem som är tomma.

Presentation av bokens uppläggning (2)

Jag tänkte mej den som en romans om dessa avlägsna dalar med sluttande sidor, lika dem där de antika Vita hästarna i Wessex klottras längs kullarnas flanker. Den handlade om någon pojke vars gård eller stuga stod på en sådan sluttning, och som for på sina resor för att finna något i stil med någon jättes bild och grav; och när han kommit tillräckligt långt hemifrån tittade han tillbaka och såg att hans egen gård och köksträdgård, skinande på sluttningen som färgerna och ytorna på en sköld, inte var något annat än delar av en sådan jättefigur, på vilken han alltid hade levat, men som var alltför stor och nära för att bli sedd. Detta, tror jag, är en sann bild av varje verkligt oberoende intelligens idag; och detta är poängen med denna bok.  

Presentation av bokens uppläggning (1)

Det finns två sätt att komma hem, och ett av dem är att stanna där.

Det andra sättet är att vandra runt hela världen tills man kommer tillbaka till samma plats, och jag försökte följa en sådan resa i en berättelse jag skrev en gång.

Det är emellertid en lättnad att vända sej från detta ämne till en annan historia jag aldrig skrev om. Likt varje annan bok jag aldrig skrev, är denna den överlägset bästa bok jag någonsin skrivit. Det är bara alltför troligt att jag aldrig kommer att skriva den, så jag kommer att använda den symboliskt här, för den var en symbol för samma sanning. 

{17}