Jag tänkte mej den som en romans om dessa avlägsna dalar med sluttande sidor, lika dem där de antika Vita hästarna i Wessex klottras längs kullarnas flanker. Den handlade om någon pojke vars gård eller stuga stod på en sådan sluttning, och som for på sina resor för att finna något i stil med någon jättes bild och grav; och när han kommit tillräckligt långt hemifrån tittade han tillbaka och såg att hans egen gård och köksträdgård, skinande på sluttningen som färgerna och ytorna på en sköld, inte var något annat än delar av en sådan jättefigur, på vilken han alltid hade levat, men som var alltför stor och nära för att bli sedd. Detta, tror jag, är en sann bild av varje verkligt oberoende intelligens idag; och detta är poängen med denna bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar